Hemma igen

Så är jag hemma igen…Sa till maken att det känns som vi varit borta många dar fast vi åkte ner på tis…Det beror på att så mkt hänt dessa dar.

Tis: ankomstsamtal på pappas kortis-boende

Ons: Vpl på samma ställe o JAAAAAAAAAAAAAAA! Pappa får ett särskilt boende. Vi är så glad o lättade o han tackade utan omsvep ja till detta.

Tors: Begravning m stor dramatik…Sek innan det ska sätta igång faller min svåger ihop o slutar andas..Han har ett känt hjärtproblem o väntar på pacemaker-op. Jag o ena dotter, vilka var de enda sjukvutb där, sitter bredvid o försöker hålla andningsvägar fria o jag kollar hela tiden pulsen, han har puls..Ambulansen är snabbt på plats men svågern har då vaknat o är ”med oss” igen.
Prästen var jättefin, ingen panik där utan det var lugnt o stilla o han sa att begravningen kunde vänta ett tag, livet är viktigare. Min stackars syster fick så klart panik..det såg verkligen ut som han dog…väldigt obehagligt men han hade varit med om detta förut så han var inte orolig när han vaknade till medvetande. Ville inte att syrran skulle m utan han klarade sej själv. Blev sen inlagd. Fick en varm kram av min syster sen. Det kändes skönt. Jag är verkligen sån som blir kolugn då det händer sånt här…jag får ju lite av en adrenalinkick av det. Är likadant i mitt jobb o det är väldigt tur!
Jag kollade inte klockan men jag tror inte begr blev mer än max 30 min sen. Vi körde ju inte igång på en gång efter han åkt utan satt ner o bara försökte stilla oss…Det blev en fin begravning iaf.
Paps var med men han hängde inte med hela tiden i tankarna vilket ibland fick oss att le. Det var nästan skönt oxå mitt i allt elände. Han har f ö fått en demensdiagnos nu, vaskulär demens.

Fre: Under dessa dar så upptäckte jag oxå att makens op-sår inte läkte som det skulle. Det varades från ett ställe + att det kom pus ur hålet där dränaget suttit så vi har haft kont m sjukv här i Umeå oxå. Så idag då vi åkte hem så blev det även besök på NUS för att läkaren ville se såret o han fick antibiotika utskrivet.

Så..nu väntar bouppteckning o flytt för paps, det vet vi inte än när det blir. Å så många tankar till min syster o svågern förstås…hoppas på snabb op nu så han slipper detta.

Jag planerar inskrivning på VV ve 48 men har inte för avsikt att gå regelbundet där utan köra hemifrån med antingen brevkurs el om sajten uppdateras med nya programmet. Att jag skriver in mej för en gång är bara för att få höra föredraget om det nya programmet som ska vara ve 48. Har ju en ganska trist konsulent o dessutom blir det för långt att åka.

Nu känner jag att det börjar bli dax återta kontrollen av min kropp!

<3 Ha en fin helg! Kram Louice <3

Bloggpausen fortsätter…

I dessa tider så känns inte bloggandet som det viktigaste i livet. Läser även att många bloggpausar el lägger ner sina bloggar nu…Tanken slår mej också ibland men för min del blir det nog bara bloggpaus.
Vill ändå inte riktigt skiljas från bloggen.

När allt lagt sej o jag landat nånstans så hoppas jag att jag återkommer med nya krafter. Har lagt på mej en massa kilon…som den känsloätare jag är…Dessa måste bort. Man mår ju inte precis bättre av för många kilon.

Hur lång pausen blir vet jag inte. Iofs så kan det hända att det kommer nått inlägg ibland men det kommer nog inte handla om vikten speciellt mkt. Så kram på er alla tills vidare!

Livstecken…

Jo, jag tänkte jag skulle ta o skriva ett  inlägg iaf så ni vet att jag är här.

Det är mkt nu men ett visst ljus i tunneln ser jag ändå på ett sätt…

Vi hade ju vpl för pappa o var ju så nervös att han bara skulle hem. MEN ett under inträffade…han gick utan vidare m på att nu först vara på ett kortidsboende. Sen får vi hoppas att han tycker det känns så bra att han går med på att flytta till något ä-boende.

När jag pratar m honom så känns det ändå som att han tycker det känns bra att vara där han får hjälp dygnet runt för han behöver det. Ska hälsa på honom i morgon.

Har ju oxå varit o planerat mammas begravning. Anonnsen var inne igår…Flera har ringt idag, bla en ingift faster som jag pratade länge med o hennes samtal gladde  mej.
Saknar mamma…:cry: Kommer stunder då jag inte kan hålla undan tårarna. Hennes rum på boendet är tömt o nu ska en städfirma få göra resten. Jag orkar inte.

Har haft städfirma att städa upp i pappas hus oxå, jätteskönt att få det gjort. Vi är där nu o det blev så bra. Har pysslat lite till… Nu är det nästan som då mamma var hemma o frisk. Det var alltid rent o snyggt o luktade gott så jag ser det som att vi gjorde detta till minne av mamma. Hon skulle bli glad om hon såg hur det är nu!

Maken har fått riktigt svar nu på sina sista undersökningar o det ser bra ut! De befarade ju att han hade tumörer även på andra sidan men det var ok där. Nu väntar inläggning på ons o op på tors, lymfkörtelutrymning.

Själv ska jag eg börja om att jobba på ons men har bestämt mej för att sjukskriva mej hela perioden ut…Känner att jag inte orkar. Mammas begravning är den 29/10 o det är saker att fixa kring pappa o så då hur maken mår efter op:en.

Jag är inte sån som är hemma titt o tätt men nu känner jag att både knopp o kropp säger ifrån..Märker att jag glömmer saker o ibland får jag som ett tunnelseende…Jag har varit i väggen förut så jag vet hur det är…

Vikten har jag helt lagt åt sidan nu. När allt är över med begravning, att vi förhoppningsvis fått pappa godkänna en flytt o så att maken piggar på sej, då kanske jag kan börja tänka på mej själv igen…

Tur nog har vi Selma! En sann glädjespridare i våra liv just nu.

Tack snälla ni för alla goa kommentarer! Älskar er underbara cyber-vänner!

Suckarnas dal…mera skit

Vissa stunder är jag nära sammanbrott…Pratade m biståndsbed idag inför pappas vpl i morgon…Jag vet ju att det är så att man inte kan tvinga nån till att flytta…Men det känns som att kommer han hem så är vi där vi var från början. Han har noll insikt i att han behöver hjälp o hemma ska han inte ha hemtj…Hon hade väl inte hela bilden av hur han varit o så…Började böla så klart…

Maken var på ultraljud idag…inget  kul besked. De har inte fått bort allt så nu blir det op. Även hö sidan kommer de att op:a el iaf nånbehandling. De har ju sett på tidigare rtg att han haft några små knölar där men de har väl inte vuxit nått men de tog prov på det idag iaf. Även detta är en behandlingsbar cancerform men iaf…det är jobbigt å så har han ju svårt att äta än, mkt flytande näringsdrycker o soppor.

Men, är jag förvånad…Det är ju liks bara SKIT med allt just nu. Hinner inte m sörja mamma ens…saknar henne, vill berätta en massa saker…Även om just ”den” mamman som man berättar allt för, försvann då hon fick sin stroke.

Å så ska det snöa i morgon då jag ska ner igen o jag har sommardäcken på…suck, dubbelsuck…

Vill berätta nått roligt snart…Jo kanske att Selma förstår att matte är lessen. Hon vill som trösta, gulligt.

Längtar efter att få skriva vanliga inlägg om där jag ömsom våndas o ömsom gläds över vikten o ätandet…Det känns som en fis i rymden i jämförelse med den skärseld jag nu går igenom…Då jag klarat av detta så kommer en viktminskning vara en lätt match…

Tack söta ni för alla kommentarer. Jag suger åt mej av alla! Kram!!!

Det tar aldrig slut…

Nu äntligen är pappa på sjukhus!

Efter att inte ha svarat telefon el öppnat dörren, tagit in tidning o post på sen tis.kväll så ringde jag polisen. Ja, jag hade ju först pratat m både dsk o kommunens biståndshandläggare..Han levde men låg i sin säng oförmögen att själv ta sej upp…Jag besparar er detaljer om hur det såg ut..
Först vägrade han fara el ta emot hjälp för han var minsann frisk, bara lite dålig i knäna…Pratade m honom medans dsk var där o han visst knappt vem jag var vissa stunder. Han tyckte att jag bara pratade en massa skit då jag sa att han inte klarade sej själv hemma, han måste ta emot hjälp, att det var en av mammas önskningar.
Till slut tog dsk dit distr.läkaren. Pappa kunde inte gå för egen maskin, knappast stå utan hjälp..Så dsk fick vara lite barsk med honom o till slut fick dom i väg honom m ambulans. Jag pratade m akuten ikväll…jätterädd att de skulle skicka hem honom igen om han kräver det. Men han blev inlagd o nu ska det vara vårdplanering innan han släpps…Kanske äntligen att det händer nått nu!

Han hade dåligt blodvärde o tecken på infektion i kroppen o de hade hört nått på lungorna. Att de ska vara så tjuriga! Känner så väl igen det från mitt jobb men det är som eljest då…Mkt jobbigare då det är ens anhöriga. Sen så tänker man ju att vad ska grannar o andra tänka…Här har han en dotter som jobbar med detta o så får det se ut som det gör hemma hos pappa?

Ja, det tar aldrig slut…Bara jag som tar slut…